Kan ni inte bara hålla käften?

Fy satan vad less jag blir på den här grejen vissa feminister har börjat med. Eller ja, det har väl hållt på ett tag men jag har inte reagerat och reflekterat på det förrän nu, nämligen det här med att skriva hur förtrycka de är och har varit i sina heteroförhållanden. Att även om mannen är schysst är han även en förtryckare, ett as, någon som verkligen borde fatta hur illa han gör dom osv.

Det rent ut sagt kokar i mig när jag tänker på hur mycket skit de slänger i ansiktet på oss kvinnor och män som har levt med eller lever med förtryckande partners på riktigt. Vi som har fått stryk för att vi inte håller med dom, för att vi inte har orkat diska, för att vi råkat umgås med fel kompis eller bara för att partnern har lust. Eller vi i som har fått höra varje dag hur äckliga vi är, att vi är värdelösa, fula och dåliga. Vi som har fått självkänslan förstörd dag på dag för att nåt as berättar för oss och visar på alla sätt att vi verkligen inte duger. (Ni ser, been there, done that and fortfarande inte manshatare!)

Jag försöker inte ta på mig nån slags offerkofta nu, men det är så fruktansvärt provocerande att kvinnor som faktiskt lever i helt vanliga, sunda relationer gnäller över hur svårt de har det i sitt förhållande. Fattar de inte vilken jävla skymf det är? Patetiskt och omoget. Man skulle nästan kunna säga att jag blir kränkt, hehe. Att de har mage att sitta där och gnälla över vanliga schyssta snubbar när det faktiskt är bara en bråkdel av män (enligt min högst personliga uppfattning) som verkligen, verkligen ÄR as.

Ja, det blev inget långt inlägg det här, och jag är dålig på att blogga överlag, men jag hoppas att lusten kommer tillbaka snart.

Femen, get out of my sight.

Jag har aldrig gillat Femen men nu det här sista är ju bara så övervidrigt att jag blir tokig. Jag vet inte hur jag ska blogga om det utan att sväva iväg i svordomar och att vara någorlunda vettig och konstruktiv (för tro mig, jag är så sjukt upprörd av den här grejen!) men jag gör ett försök.

Religionsfrihet är en mänsklig rättighet, och i Sverige står det ju till och med i grundlagen, det betyder alltså kort och gott att du får utöva din religion så länge du sköter det snyggt och inte bryter mot nån annan mänsklig rättighet. Sunt förnuft alltså. Det är INTE sunt förnuft att halvnaken springa in i på en högmässa kyrkan, insmetade i blod och skrika slagord, snarare extremt respektlöst och smaklöst.

Tycka vad man vill om abort, själv är jag varken för eller emot men alla har rätt till sin åsikt och jag tycker att det känns lika illa att stå och härja utanför en abortklinik som att rusa in i en kyrka och protestera, det senare nästan ännu värre eftersom det är i en FUCKING KYRKA (förlåt nu svor jag), dit människor går för att utöva sin tro, människor som kanske inte har nåt annat och människor som är där för gemenskap och för att finna frid och tusen andra anledningar. Barnfamiljer och åldringar och dessutom helt vanliga människor och ovanliga människor. Förmodligen en och annan "bov" också, men det hör inte hit. Jag kan, trots att jag inte är troende på något sätt, tycka att det känns skönt att kliva in i en kyrka just på grund av lugnet, och jag har känt mig lika välkomnad oavsett om jag tror eller inte.

Hursomhelst, Femen gjorde den där aktionen på grund av att abortlagen riskerar att skärpas i Spanien, av vad jag har förstått så ska det bara gå att göra abort i absolut nödfall, som vid till exempel våldtäkt eller av hälsoskäl och Femen hade alltså smetat in sig i blod för att på nåt sätt illustrera att kvinnor ibland dör ifall de gör olagliga aborter. Bara det är ju sinnessjukt smaklöst, och detta i kombination med att de visar brösten! Jag undrar lite hur fan de tänker? Tänker de alls? Om de nu vill stoppa den eventuella skärpta abortlagstiftningen i Spanien så får de väl kanske göra någonting mer konstruktivt än så? Att ge sig på en kyrka känns så oerhört lågt. Många tycker väl förmodligen att det var lågt av en av männen som befann sig på mässan att ta stryptag på en av kvinnorna också, men vad skulle han göra? Jag antar att han försökte mota bort henne på nåt sätt utan att behöva vidröra hennes nakna bröst (vid det här laget vet vi ju allesammans att hon skulle ha skrikit "VÅLDTÄKT!" pga brist på samtycke så att det var väl i ren självbevarelsedrift...) och då kändes väl halsen som ett lämpligt ställe att ta tag i. Har full förståelse för honom faktiskt.

Nä. Inte okej nånstans av Femen. Jag hade ingen respekt för dom förut, men nu är det riktigt illa. Jag brinner ju rätt starkt för en del frågor men att protestera på det här sättet oavsett vad det gäller finns inte ens i min värld. Skäms!

(Som en parentes tycker jag dessutom att den här galg-kampanjen på Facebook är oerhört löjlig. Kvinnor som poserar med galgar och texten "Aldrig mer!". Stackars förtryckta kvinnor som måste ha slitit ut så många foster med en rostig galge... Jösses.)

Du skulle bara våga säga att jag är fin!

Idag på Twitter twittrade Schmenus följande rader: ”Till mig från man i konsums kassakö; förlåt att jag tränger mig över och förbi din vackra kropp” och har jag förstått budskapet rätt så menar hon att detta var en vidrig handling av mannen. Förmodligen tog han sig extremt stora friheter som ens vågade att kommentera hennes kropp på det sättet.

Jag har aldrig förstått det där. Klart att det kan kännas lite obehagligt om någon främling plötsligt börjar tafsa eller uttrycker plumpa saker om ens kropp, men det där var ju inte särskilt plumpt, eller ens otrevligt i mina öron. Han ville komma förbi, ursäktade sig samt passade på att vara lite trevlig också. Hade det varit bättre om mannen kastade sig förbi henne a la rugbytackling utan att säga ett ord? Kanske passa på att ge henne en lös lavett samtidigt som han bad henne dra in magen så han kom förbi och fram? Nä, jag skulle inte tro det.

Jag förstår inte när och varför det blev fel att komplimentera folk, själv tycker jag att det bara är trevligt. Så länge man är artig och har glimten i ögat kan jag aldrig tycka att sånt är dåligt eller förtryckande på något sätt alls. Som sagt, det är ju lite skillnad på hur man säger det. Jag hade kanske tyckt det var lite obehagligt om en främmande karl (eller kvinna för den delen) hade fällt nån hjärndöd kommentar om mina bröst eller min vikt eller min näsa osv osv helt apropå ingenting. Tafs hade jag heller inte accepterat, men en harmlös komplimang? Hur orkar man ens uppröras?

Jag förstår grejen, jag tycker heller inte att man ska kommentera någons kropp negativt utan anledning, men det tillhör ju faktiskt sunt förnuft. Jag tycker väl inte att det är riktigt helt okej att kommentera någons kropp positivt oombett heller men det är ju en jävla stor skillnad på ”Schyssta pattar! Ska vi dra hem och knulla?” och ”Ursäkta mig vackra fröken, får jag fresta med ett krikon?”. Ja, ni fattar. Timing osv.

Sen tycker jag att man ska ha i beräkning vad det är för en typ av person som fäller kommentarerna också, jag vet att tjejen som twittrade ovanstående rader en gång skrev ett blogginlägg om hur kränkt hon hade blivit av att en alkoholiserad, stinkande gubbe hade sagt att hon var snygg... Liksom, ja. Även om man tycker att det kan vara lite jobbigt så får man faktiskt ha lite överseende, det är ju samma sak när det gäller barn eller utvecklingsstörda eller folk med diverse sociala handikapp, som kanske inte riktigt fattar det där om hur man ska bete sig.

Skärp er. Sug åt er av kommentarerna istället så kanske ni slipper vara så tjuriga? Eller nej, förresten, hemska tanke. Det vore ju en för jävlig värld att leva i om folk faktiskt gick runt och var trevliga mot varandra...

Varför är Din Mamma inte feminist längre?

Så, varför slutade jag kalla mig feminist?

Det började gro lite i mig för några år sen, när den här explosionen av feministbloggar kom, jag läste och begrundade och tyckte att jag inte riktigt kunde hålla med nån av dom. Jag tyckte att de skrev om skitsaker, att de beskrev problem som inte fanns och att de var privilegierade och självupptagna. Dessutom kände jag att de inte riktigt talade för mig, jag har aldrig velat basha män, jag skiter fullständigt i om de stora klädkedjorna delar upp kläder efter kön eller inte och jag ser mig inte som förtyckt. Inte av män i alla fall.

Det första jag fick höra när jag bland folk utanför min bekantskapskrets yttrade att jag ”nog inte var feminist längre” var att jag var en poser, att ”vi tjejer måste hålla ihop!” (jo, för det märks ju hur jävla bra det hålls ihop inom feminismen vill jag mena...) eller att jag kanske möjligtvis hade råkat hamna i en depression. Haha. Ja, på riktigt. En annan gång fick jag höra att ”men bara för att du inte har råkat ut för förtryck så kan du inte säga att det inte finns nåt!”.

Jo. Klart jag kan. Jag har råkat ut för förtryck och det är klart att folk kan bli förtrycka, i relationer och på jobbet och i skolan osv, men jag tror inte på att det finns någon stor förtryckande manlig massa som verkar för att göra det sämre för alla kvinnor. Jag tror att det finns en hel del kvinnohatande svin men de är nog förmodligen lika många som manshatande as. Att det dessutom börjar bli legitimt att uttrycka sitt hat mot män och manligheten är ju väldigt märkligt. Ska min son behöva växa upp och känna att han är ett as på grund av att han råkar ha snopp? Eller att han är medskyldig till nåt slags hat och förtryck av kvinnor?

Jag vill att det ska vara lika bra för alla och att alla ska behandlas likvärdigt. Att män och kvinnor ska ha samma rättigheter och skyldigheter, att varken min son eller min dotter ska bli behandlade sämre eller annorlunda på grund av sitt kön. Jag är emot machoidealet och bimboglorifieringen, men egentligen tycker jag att alla ska få vara som de vill. Jag vill inte sudda ut några kön men jag är inget stort fan av de klassiska könsrollerna även om jag anser att det finns bra egenskaper hos både det typiska manliga och hos det typiska kvinnliga. ”Men då är du ju visst feminist!” är det en del som är snabba att påtala men nej, det är jag inte. Jag kan inte kalla mig det längre eller överhuvudtaget identifiera mig med dessa bloggare/krönikörer/ledarskribenter och deras små minikopior i kommentarsfälten. Det är alldeles för mycket hat, trams och gnäll för att jag ska trivas.  

Samtycker du?

Okej, om jag har fattat det rätt nu så innebär en samtyckeslag att allt sex som man inte tydligt säger "Ja!" till är en möjlig våldtäkt, att några som ska ligga med varandra tydligt måste säga att de vill ligga innan sexakt ska påbörjas och att syftet med lagen är att sätta mer press i rättegångar på den åtalade eventuella våldtäktsmannen än på offret. 

Förespråkarna för en samtyckeslag menar på att det inte ska leda till fler fällande domar, utan till minskade våldtäkter, och ja, det låter ju bra. Ingen gillar väl våldtäkter, sånt är ju rätt självklart.

Men jag är lite kluven, och det är ju en hemskt svår fråga, men jag ska försöka få ner några rader om vad jag tycker.

För det första så lever vi ju i en demokrati och för att demokrati ska funka så måste det finnas rättstrygghet och rättssäkerhet, vilket typ betyder att ingen oskyldig ska dömas och att alla ska vara skyddade från diverse brott och övergrepp samt att alla ska ha rätt att få en rättvis rättegång. Nåt sånt. (Nu är ju inte jag jurist så jag kan ju ha missuppfattat något, säg till i så fall!) Men är vi inte då alla oskyldiga tills motsatsen har bevisats? Med en samtyckeslag skulle vi alltså utgå från att den åtalade är skyldig till våldtäkt tills motsatsen bevisats, eller hur? Det ger mig lite dålig smak i munnen ärligt talat. Alla SKA vara oskyldiga tills motsatsen bevisats, oavsett brott, även om den åtalade är ett jävla svin.

En annan grej som slår mig är det här med sunt förnuft... Nu blir det väl ättestupan för mig men hur svårt kan det vara att tänka till lite? Ta lite eget ansvar? Framförallt, lär era barn att respektera sina medmänniskor samt att hålla huvudet kallt och att vara försiktiga. Följ inte med nån skummis hem kvart i tre på natten, ligg inte med den där som inte verkar vara så intresserad av dig eller som är stupfull bara för att DU är kåt, spela inga löjliga spel, ge fan i de där extra 4 drinkarna/ölen bara för att det är gott (och på det viset bli så karatefull att du inte vet vad du håller på med) och visa respekt. Tycker inte att det ska vara svårare än så, men det är det ju tyvärr. 

Dessutom, ord står ju fortfarande mot ord. Jag tror inte att det spelar nån större roll ifall mer tyngd läggs på att ställa frågor till den eventuella förövaren. Självklart är det jobbigt för ett våldtäktsoffer att behöva svara på obekväma frågor men i så fall är det ju lika jobbigt för en oskyldig våldtäktsåtalad att svara på frågor. Jag tror inte rättegångar är en dans på rosor för någon liksom, kanske låter hårt av mig men ja, livet är inte särskilt lätt. Mer stöd till våldtäktsoffren är enligt mig en mycket bättre grej än en samtyckeslag. Hellre 10 skyldiga som går fria än 1 oskyldigt dömd.

Hoppsan!

Kikade in här i morse och upptäckte en såkallad "kuk i statistiken", ett uttryck jag har sett att många bloggerskor använder sig av när de ska beskriva att statistiken har gått upp. Ser att jag trots min än så länge kortlivade karriär som bloggare har fått många besökare dvs. Kul!

Anledningen till att jag startade den här bloggen är för att jag tycker det är dåligt med vettiga kvinnor i bloggvärlden. Kanske inte särskilt ödmjukt av mig att benämna mig själv som en "vettig kvinna", men jag hoppas i alla fall att jag kan få spy ur mig något som varken är rabiatfeministiskt eller totalbimbo-igt, alltför modecentrerat eller extrempolitiskt. Jag är ingen van skribent, jag är dålig på fina ord och jag är väl en av de stackars satarna som faktiskt tycker att en bör använda sig av sunt förnuft, oavsett. God ton är bra skit också även om jag nog ibland kan vara dålig på att hålla huvudet kallt. Men jag ska göra mitt bästa.

Om ni känner er manade att följa på Bloglovin går det bra att göra det här:
Följ min blogg med Bloglovin

Vad är ni så rädda för, feminister?

Okej, jag gissar att ingen i feministsfären och alla runtikring har missat Fittstim. TV-programmet alltså. Det har kommit hat-artiklar, krönikor och ledare och säkerligen en miljon blogginlägg (okej jag överdriver kanske en liten smula) om det hemska i att kritisera feminismen på bästa sändningstid. Jag ska försöka få ner lite av mina egna tankar om programmet. Eller snarare om reaktionerna efteråt.

Det första jag tänker på att det är ju inte ens kritik av feminismen? Belinda funderar över vad hon själv tycker och tänker och har fått privilegiet och möjligheterna att göra en programserie om det, att ifrågasätta. Jag förstår inte ärligt talat hur NÅGON kan ta det som kritik ens och det här folk säger att hon springer antifeminismens ärenden är ju bara löjligt. Oavsett om jag är feminist eller inte så tycker jag att det är viktigt att granska och rannsaka det man "tror på", att stanna upp och kolla tillbaka liksom. Känna efter lite, som någon slags fortbildning. Det här är ju dessutom en kvinna som tidigare kallat sig feminist som gör det, så vad är det egentligen ni är så rädda för? Är ni kanske rädda att det ska avslöjas att ni inte är så förtryckta som ni utger er för att vara? Att ni faktiskt har privilegier? (För kom igen, Maria Sveland, Karolina Ramqvist, Lady Dahmer och till och med Fanny är mer privilegierade än i princip alla män jag känner...)

En annan sak jag tänkt på är dessa kvinnor (och män) som kritiserar Belinda. Hon är en svikare, någon som har feminismen som accessoar, hon förtjänar en dolk i ryggen (for reals kolla kommentarerna till inlägget jag strax länkar), hon är en skojare osv osv osv. Lady Dahmer skriver att Belinda lever i en liten medelklassfeministisk mediabubbla, och haha, kom igen? Fru Dahmer om någon lever väl i en sk "medelklassfeministisk mediabubbla" och har dessutom förmodligen mer privilegier och större förmåga att påverka folk än Belinda. I alla fall eftersom jag misstänker att kidsen idag inte tittar så mycket på TV utan läser bloggar istället och eftersom LD gärna skryter om hur många tonårstjejer som skriver till henne med diverse hyllningar så skulle min högst personliga gissning vara att Ladyn faktiskt når ut till fler. Att hon dessutom ska sitta där på sitt stora arsle (kom inte och snacka fatshaming nu bara, min röv är nog dubbelt så stor som Dahmers) och låtsas att bry sig mer om arbetarklasskvinnorna än Belinda får mig nästan att koka. Enligt mig skiter LD och feminismen fullständigt i arbetarklassen/underklassen. Jag känner inte feminismens stöd i ryggen nånstans faktiskt, och då har jag ändå varit en sån som har kallat mig feminist en gång i tiden. Ja, faktiskt. Kvinnomärket på jackan, "lika lön för lika arbete!" och hela skiten. Självklart tycker jag fortfarande att det ska vara lika lön för lika arbete, men ja...att jag numera inte ens vågar komma ut som ickefeminist i min feministiska bekantskapskrets säger ju mer om klimatet i feminismen än om mig faktiskt.