Så, varför slutade jag kalla mig
feminist?
Det började gro lite i mig för några
år sen, när den här explosionen av feministbloggar kom, jag läste
och begrundade och tyckte att jag inte riktigt kunde hålla med nån
av dom. Jag tyckte att de skrev om skitsaker, att de beskrev problem
som inte fanns och att de var privilegierade och självupptagna.
Dessutom kände jag att de inte riktigt talade för mig, jag har
aldrig velat basha män, jag skiter fullständigt i om de stora
klädkedjorna delar upp kläder efter kön eller inte och jag ser mig
inte som förtyckt. Inte av män i alla fall.
Det första jag fick höra när jag
bland folk utanför min bekantskapskrets yttrade att jag ”nog inte
var feminist längre” var att jag var en poser, att ”vi tjejer
måste hålla ihop!” (jo, för det märks ju hur jävla bra det
hålls ihop inom feminismen vill jag mena...) eller att jag kanske
möjligtvis hade råkat hamna i en depression. Haha. Ja, på riktigt.
En annan gång fick jag höra att ”men bara för att du inte har
råkat ut för förtryck så kan du inte säga att det inte finns
nåt!”.
Jo. Klart jag kan. Jag har råkat ut
för förtryck och det är klart att folk kan bli förtrycka, i
relationer och på jobbet och i skolan osv, men jag tror inte på att
det finns någon stor förtryckande manlig massa som verkar för att
göra det sämre för alla kvinnor. Jag tror att det finns en hel del
kvinnohatande svin men de är nog förmodligen lika många som
manshatande as. Att det dessutom börjar bli legitimt att uttrycka sitt hat mot män och manligheten är ju väldigt märkligt. Ska min son behöva växa upp och känna att han är ett as på grund av att han råkar ha snopp? Eller att han är medskyldig till nåt slags hat och förtryck av kvinnor?
Jag vill att det ska vara lika bra för
alla och att alla ska behandlas likvärdigt. Att män och kvinnor ska
ha samma rättigheter och skyldigheter, att varken min son eller min
dotter ska bli behandlade sämre eller annorlunda på grund av sitt
kön. Jag är emot machoidealet och bimboglorifieringen, men
egentligen tycker jag att alla ska få vara som de vill. Jag vill
inte sudda ut några kön men jag är inget stort fan av de klassiska
könsrollerna även om jag anser att det finns bra egenskaper hos
både det typiska manliga och hos det typiska kvinnliga. ”Men då
är du ju visst feminist!” är det en del som är snabba att påtala
men nej, det är jag inte. Jag kan inte kalla mig det längre eller
överhuvudtaget identifiera mig med dessa
bloggare/krönikörer/ledarskribenter och deras små minikopior i
kommentarsfälten. Det är alldeles för mycket hat, trams och gnäll
för att jag ska trivas.
