Varför är Din Mamma inte feminist längre?

Så, varför slutade jag kalla mig feminist?

Det började gro lite i mig för några år sen, när den här explosionen av feministbloggar kom, jag läste och begrundade och tyckte att jag inte riktigt kunde hålla med nån av dom. Jag tyckte att de skrev om skitsaker, att de beskrev problem som inte fanns och att de var privilegierade och självupptagna. Dessutom kände jag att de inte riktigt talade för mig, jag har aldrig velat basha män, jag skiter fullständigt i om de stora klädkedjorna delar upp kläder efter kön eller inte och jag ser mig inte som förtyckt. Inte av män i alla fall.

Det första jag fick höra när jag bland folk utanför min bekantskapskrets yttrade att jag ”nog inte var feminist längre” var att jag var en poser, att ”vi tjejer måste hålla ihop!” (jo, för det märks ju hur jävla bra det hålls ihop inom feminismen vill jag mena...) eller att jag kanske möjligtvis hade råkat hamna i en depression. Haha. Ja, på riktigt. En annan gång fick jag höra att ”men bara för att du inte har råkat ut för förtryck så kan du inte säga att det inte finns nåt!”.

Jo. Klart jag kan. Jag har råkat ut för förtryck och det är klart att folk kan bli förtrycka, i relationer och på jobbet och i skolan osv, men jag tror inte på att det finns någon stor förtryckande manlig massa som verkar för att göra det sämre för alla kvinnor. Jag tror att det finns en hel del kvinnohatande svin men de är nog förmodligen lika många som manshatande as. Att det dessutom börjar bli legitimt att uttrycka sitt hat mot män och manligheten är ju väldigt märkligt. Ska min son behöva växa upp och känna att han är ett as på grund av att han råkar ha snopp? Eller att han är medskyldig till nåt slags hat och förtryck av kvinnor?

Jag vill att det ska vara lika bra för alla och att alla ska behandlas likvärdigt. Att män och kvinnor ska ha samma rättigheter och skyldigheter, att varken min son eller min dotter ska bli behandlade sämre eller annorlunda på grund av sitt kön. Jag är emot machoidealet och bimboglorifieringen, men egentligen tycker jag att alla ska få vara som de vill. Jag vill inte sudda ut några kön men jag är inget stort fan av de klassiska könsrollerna även om jag anser att det finns bra egenskaper hos både det typiska manliga och hos det typiska kvinnliga. ”Men då är du ju visst feminist!” är det en del som är snabba att påtala men nej, det är jag inte. Jag kan inte kalla mig det längre eller överhuvudtaget identifiera mig med dessa bloggare/krönikörer/ledarskribenter och deras små minikopior i kommentarsfälten. Det är alldeles för mycket hat, trams och gnäll för att jag ska trivas.